BREV FRÅN TIDIGARE ELEVER

Innan OCD-Centret hade jag gått igenom olika behandlingar, både privat och via landsting, mellan åldrarna 12-23. Jag levde med OCD och fobier under hela min uppväxt men vid tolv års ålder blev det omöjligt att hantera så jag fick börja en behandling på ett privat KBT-Center för vuxna där de fokuserade på en specifik fobi. Jag gick dit varje vecka i cirka ett och ett halvt år och det gav så pass dåliga resultat att de själva sa att det var lönlöst att fortsätta med en behandling som jag inte var mottaglig för. Efter det, som för mig, var en traumatisk upplevelse vägrade jag all form av KBT utan fick istället testa fler och fler mediciner som (utan annan behandling) självklart inte fungerade.

När jag var 23 var det första gången en psykiatriker förklarade för mig att KBT är det enda som fungerar mot OCD och fobier och att mina problem hade blivit för svåra för läkare och psykologer att hantera genom sessioner en gång i veckan, så jag remitterades för utvärdering på OCD-Centret där det bestämdes att en placering där skulle vara det bästa.

När jag väl började så vägrade jag interagera med de andra ”eleverna” mer än nödvändigt under cirka två veckor, men när en annan elev tvingade in mig i gemenskapen så såg jag att det inte var lika illa som jag hade bestämt mig för att det skulle vara. Nu, tre år senare så kan jag faktiskt sakna det emellanåt. Att det alltid fanns någon att sitta med när det var som värst och skämta om alla orimliga ritualer en hade för sig som skulle ”skydda” från eller ”motverka” extremt långsökta konsekvenser. Att vara med andra som går igenom samma sak, som kunde förstå hur stundtals vidrig en intensiv ERP-behandling kan vara gjorde det mycket enklare att inte hoppa av för att det var för jobbigt i stunden, något jag i efterhand är väldigt tacksam för.

 

Som jag nämnde ovan så kändes behandlingen ofattbart jobbig emellanåt men jag hade bestämt mig för att göra precis det som min psykolog och de andra i personalen sa åt mig att göra (vilket ibland krävde rätt mycket övertalning) då jag visste att jag inte skulle kunna säga att det inte fungerat om jag inte gjort allt som krävts och att jag behövde lita på de som försökte hjälpa mig. Om jag skulle ge något råd nu i efterhand så skulle det vara just det, att göra allt du blir tillsagd då det finns en anledning till att du kommit till Centret och det är faktumet att det du gjort hittills (det vill säga dina tvång och ritualer) inte fungerat men att denna behandlingsform bevisligen fungerat för de som varit mottagliga för den hjälp som erbjuds där. Något annat som en behöver göra är att släppa eventuella tankar om att ens egna tvång är svårare än andras, att det finns något värde av att vara ”sjukare” än andra och att ingen förstår. Det finns ingen sanning i det och den inställningen är knappast behjälplig för dig eller andra.

 

Efter behandlingen på OCD-Centret har jag både kunnat studera på universitet och jobba heltid vilket hade varit helt omöjligt innan. Innan behandlingen klassades min OCD som ”extremt svår” men nu är den obefintlig. Jag har inga tvångstankar och utför inga ritualer. Jag hade psykologkontakt i cirka ett och ett halvt år efter Centret men är nu klar med det och står helt utan medicinering. Ibland kan jag ha ångest som alla andra men normaltillståndet att må rätt bra ändå, så pass att jag inte reflekterar över mitt mående längre och det är nog det bästa.

- M

Jag har större delen av mitt liv lidit av tvångstankar, vilket först märktes av min lärare under mellanstadiet då jag alltid hade stort kontrollbehov av att alltid göra rätt på uppgifter och att allt skulle vara ”perfekt”.


Det riktiga utbrottet kom på sommarlovet innan jag skulle börja gymnasiet. Då började jag tvånga på allvar. Jag var livrädd att mamma skulle köra ihjäl sig och gjorde allt för att ”förhindra” det. Jag ville att allt skulle vara ”rätt”, i rätt ordning och perfekt på alla vis. Jag har fått berättat för mig av min syster, som sov i rummet ovanför mitt, hur jag på kvällarna grät då jag, till exempel, drog i och ur elkontakter och bad frenetiskt till Gud för att inte hemska saker skulle hända.


Jag hade toppbetyg i högstadiet och det gick bra första året i gymnasiet men de två sista åren orkade jag inte med mig själv så skolan blev lidande.


I lumpen fick jag efter 3 månader på Kompanibefälsutbildningen frisedel p g a mitt tvång. Dock var den officiella orsaken en knäskada… Därefter började jag jobba och fick senare för mig att jag smittats av HIV vilket blev nästa helvete då jag utvecklade många tvångshandlingar kring detta.

 

Jag bad ofta min mamma om försäkringar vilket hjälpte några timmar… Mamma kom i kontakt med OCD-förbundet varpå jag började få hjälp inom psykvården (KBT) och med medicinering. Jag flyttade till en annan stad där det inte fanns så mycket kunskap kring KBT varpå jag fick prata med en vanlig kurator i många år. När jag senare fick barn ändrades tvånget till att ”beskydda” dem. Jag blev aldrig bättre utan snarare ökade tvånget med depressioner som påföljd. Tillslut blev jag inlagd på psyk. Det blev vändningen då jag fick nya starka mediciner och bättre vård samt ECT. Dock var jag mer sjukskriven än vad jag arbetade under flera år därefter.

 

Efter några år sökte jag till OCD-centret med mycket höga värden i Y-BOCS tvångsskala med tvång i alla 4 grupperingar (samlande borträknat). Jag blev direkt antagen och fick plats väldigt fort. Min psykolog utredde mig de första veckorna för att anpassa behandlingen. Jag fick så smått börja utsätta mig för ”faror”, som jag alltid undvikit, genom exponering med responsprevention vilket var mycket jobbigt. Så småningom ökade svårighetsgraderna där jag efter någon månad tog tag i mina svåra katastroftankar med hjälp av imaginär exponering. Efter ca 4 månader var jag i det närmaste fri från tvång. Jag fortsatte dock 2 månader till då vi bland annat finslipade verktygen jag lärt mig och planerade hemkomsten. Att varje vardag få prata med psykolog och dygnet runt ha hjälp av utbildad personal samtidigt som jag hade stor motivation gjorde underverk! Det var såklart inte roligt att vara borta så länge från familjen, men trösten fanns i framgången.

Idag, nästan 2 år senare, är jag helt fri från tvång. Jag tar inga mediciner och är utskriven från psykiatrin och stortrivs med mitt liv, både privat och i arbetet! Jag påminner ofta mig själv om hur jag haft det i över 30 år och hur det är idag. Dock har jag absolut inte slutat att exponera utan gör det varje dag. Det anser jag vara mycket viktigt för att inte återgå i tvång!

- J

OCD-Centret AB

018-500118

©2020 by OCD-Centret AB. Proudly created with Wix.com